|
Våren
1974 blev jag med bin och så har det förblivit.
Den första augusti 2003 är ett annat viktigt datum
i mitt liv. Då blev jag pensionär. Det är
bra då jag behöver mer tid för barnbarn och
bin.
Jag
var intresserad av och nyfiken på bin. Men jag var rädd
för dem. De sticks ju. Mitt intresse för biodling
väcktes då jag läste en bok med titeln ”För
årstiden” skriven av Alexander Lundgren, tryckt
1923. Namnet till trots var det en lärobok i biodling.
Så slumpade det sig att det blev en biauktion hos Stenman.
Han var rätt så gammal och tyckte att det var dags
att sluta med bina. Han bodde inte långt från
mig så jag åkte dit. Det blev tre kupor inhandlade,
den tredje pga mitt viftande efter att ett bi stuckit mig.
Efter auktionen kom Stenman fram till mig och bad mig att
ta speciellt hand om och vårda de två första
kuporna jag hade köpt. De var hans första och han
hade snickrat dem 1912. Kuporna är fortfarande i gott
skick.
Första sommaren och strax därefter
Jag läste i boken och försökte göra som
det stod där. Fast det blev förstås väldigt
fel många gånger. Dessutom svärmade de ofta
och stacks gärna. När bisäsongen var slut hade
jag fem samhällen. Slungning, silning, rörning och
burkning skedde i köket efter det att de tre småbarnen
hade somnat.
Slungan var av en mycket äldre modell med handdrift.
Jag satte dit en gammal diskmaskinsmotor som varvtalsreglerades
med en gammal vridtransformator. Avtäckningsbordet var
en långpanna med ett stekgaller i. Avtäckning gjorde
jag med avtäckningsgaffel.
Efterhand så växte biodlingen i antal uppstaplingskupor
och erfarenheten av att vara biodlare likaså. Det blev
också en del paviljonger. Jag gillar dom då både
bin och biodlare är skyddade för väder och
vind.
Efter några år blev det klart att det inte gick
att hålla till i köket längre. Jag byggde
ett birum, dvs byggde om garaget till birum där all honungshantering
kunde göras. Slungan blev en begagnad 4-ramars med motor.
Silstället blev ett silställ med tre silar.
I början gick all honung åt till den närmaste
omgivningen. Allteftersom biodlingen växte blev det inte
bara till de närmaste utan vi sålde även honung
i parti till affärer. Hela familjen var engagerad med
burkning, lockning, etikettering och in i kartonger.
Nuförtiden
Nu har jag en Sjölis honungslossare (egentligen specialgjord
för ljunghonung) som jag använder för att täcka
av alla honungsramarna med, en honungssump med nivåvakt
(från Clas Ohlsson) och pump som pumpar upp honungen
till en klarningstank. Därifrån rinner honungen
genom en grovsil (hemmasnickrat silställ med tre grovsilar)
och finsil (hemmasnickrad silcentrifug) till honungskärlen.
Slungan är en 6-ramars självvändande.
Normalt går inte centrifugeringen utom vid det allra
sista som går genom silen. Egentligen behövs varken
grovsil eller finsil efter sump och klarningstank eftersom
jag levererar till Honungsförmedlingen i Mantorp. Efter
klarningstanken (en 400 liters mjölktank med värme
i botten) är honungen mer än grovsilad. Det underlättar
kraftigt att allteftersom kärlen blir fyllda flytta ut
dem från birummet till lagret. Nu burkar vi honung bara
till de närmaste i omgivningen.
Eftersom vi avtäcker med en Sjölis blir det en myckenhet
vaxflingor i sumpen. På morgonen dagen efter en dags
slungning ligger det ett tjockt lager vaxflingor på
honungen i sumpen. Jag skummar av flingorna samt vidhängande
honung. Allt detta fyller jag i ett honungskärl (bara
till hälften med honung+vaxflingor!) och rör ut
med vatten. Sedan silar jag av vax- flingorna och ger honungsvattnet
till bina. Vaxet rensas senare.
Biodlargrannens honungshantering
Det är inte bara jag som är biodlare i trakten.
Som tur är finns det fler att dela erfarenheter och planera
framtiden med. Vänner ska man vara rädd om. Ingen
biodlare gör likadant. Det är charmen med biodling,
att man kan bedriva biodling och honungshantering mycket efter
egna förutsättningar och idéer.
Jag vill gärna skriva lite om min kamrats honungshantering
då jag tycker den är utformad på ett lyckat
sätt. Han är inte pensionär än, men är
inte så långt efter mig. Han har som pensionsförsäkring
byggt ett nytt honungsrum. Det finns flera intressanta detaljer
i hans system.
Först har han ett särskilt intagningsrum för
skattlådorna, där de får stå minst
några timmar, helst en dag. Där är det varmt
och en luftavfuktare går. Det är ett fönster
på dörren ut. Där samlas de kvarvarande bina
i skattlådorna. Då han sedan rullar in staplarna
med skattlådor i slungrummet är de bifria. Det
är skönt.
Han menar att man klarar sig länge med en bra avtäckningsgaffel
och är helnöjd med den tyska gaffeln (nr 184-6 i
katalogen) och ett stort avtäckningsbord (nr 188-07 i
katalogen) med avtappningskran i bottnen. Han säger att
många som använder gaffel professionellt skrapar
av vaxlocken med en gaffel med krökta nålar i toppen
(typ nr 184-4 i katalogen, eller 184-5).
Slungan han använder till sina över hundra bisamhällen
är samma som jag har nu. Det är en italiensk slunga
med automatik med 6 korgar (nr 5196 i katalogen). Den fungerar
som en dröm. Hans honung rinner direkt från slungan
in i en karusellseparator som Arne Ourug gjort. Honungen blir
så gott som finsilad och rinner om man vill direkt ner
i kärl och in i lagret i rummet intill i väntan
på vidare transport till Mantorp. Han har inga pumpar
eller slangar. Separatorn är så effektiv att den
klarar honung från två slungor på en gång.
Avtäckningsvaxet får rinna av under värme
innan nersmältning. Den lilla kvarvarande honungen försvarar
inte omfattande arbete eller/och stora investeringar för
sin utvinning, men han tänker prova en honungspress för
att få ut de sista resterna av honung ur vaxet.
Liten cellstorlek
Det är väl få som inte tagit del i diskussionen
om mindre cellstorlek på mellanväggarna än
vad som varit vanligt de senaste åren. I förra
katalogen fanns en bra beskrivning hur man bygger ner sina
bin på liten cellstorlek. Biredskapsfabriken kan nog
ta fram en kopia till dig på den artikeln om du inte
redan har den.
Jag blev förvånad då jag förstod att
det inte fanns något vetenskapligt stöd för
den uppförstoring av cellstorleken som började på
en del håll strax efter det att man började göra
mellanväggar i slutet av 1800-talet. Den fortsatte i
olika omgångar under de kommande åren och till
allt större storlekar. På 1960-talet skedde den
sista stora driven i världen och Sverige. Är det
bara en tillfällighet att det var på 60-talet som
varroan blev ett stort problem för våra europeiska
bin, både i Asien(!) och Europa?
Om 5,1 mm cellstorlek var en bra cellstorlek för 100
år sedan är det säkert det idag också.
Och 5,1 var bara ett genomsnitt för cellstorleken, med
mindre i yngelrummet och större för honungen, så
då borde det vara ännu mer naturligt med 4,9 mm
i yngelrummet.
Tills vetenskapen visat att större och onaturligare celler
i yngelrummet är bättre, beslutade jag mig för
att ta vara på den möjlighet som Biredskapsfabriken
i Töreboda gett mig att bygga ner mina bin på mindre
cellstorlek, 5,1 mm först och sedan 4,9 mm.
År 2005 invintrade jag 90 bisamhällen (och det
ska bli fler). Alla har nu bara 4,9 mm cellstorlek i yngelrummet
och de får numera bara 4,9 att bygga ut. Jag tycker
det blir enklast så. De får bygga mycket varje
år och en del blir inte så bra utbyggt, men så
har det alltid varit oberoende av cellstorlek. Av alla de
plastsäckar med ramar jag transporterade till Töreboda
för ursmältning var det bara en som innehöll
dåligt utbyggt 4,9-vax. Men så är det också
selekterat en del bland avelsdrottningarna till favör
för sådana som ger bin som bygger ut små
celler bra.
Eftersom jag håller kontakten en del med andra som använder
liten cellstorlek har jag tagit del av t ex Hans- Otto Johnsens
erfarenheter i Norge. Han har ca 600 bisamhällen idag
och liten cellstorlek är en viktig del i hans biodling.
Han vill också prova olika slags bin på liten
cellstorlek och se hur de klarar varroan med bara det, och
bra skötsel förstås.
Tidigare har han goda erfarenheter av Buckfast och Elgon på
liten cellstorlek. På hösten 2004 bytte han till
Carnicadrottningar i 120 bisamhällen i 4 bigårdar.
30 samhällen fick stor cellstorlek i yngelrummet, dvs
5,5 mm. 90 samhällen av de 120 var på 4,9 mm.
Eftersom preparat i bekämpningen av kvalstret inte förekommer
hos honom räknade han med att kvalsternivån skulle
vara något högre än hos andra och att han
därför skulle kunna se resultat relativt snart.
Grupperna var mer eller mindre åtskilda i alla 4 bigårdarna.
Han hade inte tid med någon speciell kvalsterräkning,
men det blev ett dramatiskt utslag redan i slutet av 2005.
På hösten var det endast ett fåtal storcelliga
samhällen kvar, på 3-4 ramar med bin.
Senare på vintern var alla storcelliga döda. Och
det var egentligen inget oväntat i det. De flesta bin
på stor cellstorlek med varroa dör. Det har många
konstaterat.
Alla småcelliga levde och var friska, även om bistyrkan
i en del var något mindre än Johnsen var van vid.
Men Carnica brukar ju gå in i vintern med litet mindre
med bin än andra bistammar. Att alla småcelliga
samhällen levde vid samma tidpunkt som alla storcelliga
var döda eller döende, det var dock mera oväntat.
Tack Biredskapsfabriken för att ni gett oss biodlare
möjlighet att använda mindre naturligare cellstorlekar
i våra bikupor!
Min artikel är ingen uppmaning eller rekommendation till
hur DU skall göra med din honungshantering, bihållning
och varroabekämpning. Det bestämmer du själv,
men förhoppningsvis kan du hitta lite hjälp här
till de beslut du fattar.
SVEN KIVLING
sven@kivling.com
|
